Anna-Lisa & Alice

När Alice kom till oss den där soliga marsdagen 2012 så tänkte jag “Allt är så lätt”. Jag minns att jag fick en bok av min kollega Angus från England; Babytiming. En bebisbok från 70-talet, som numera är en raritet & säljs på antikvariat, som handlar om bebisar som man älskar mitt i kaoset av spyor, bajs, gråt, skrik, vakande nätter, otvättade hår, trötta föräldrar på sparlåga. Bebisarna illustreras som små monster. Jag bläddrade i boken och fattade inget, tänkte att “Gud så överdrivet, det är ju bara lätt, luftigt & enkelt”.  Med Alice hade jag tid. Jag läste böcker när hon sov utan avbrott i timmar. Vid läggning skrattade hon, gnydde till & somnade in. I princip ovaggat. Hon vaknade i ett solsken. Strålar av leende. Hon åt rätt snabbt ett mål om natten. Hon var ingen bebis. Hon såg människor. Rätt in i ögonen. Hon strålade lugn. Hon var som en ängel på besök – och det är verkligen ingen efterhandskonstruktion. Hon var så. När hon blev sämre i sin sjukdom fick hon det tuffare att andas, hon svettades mer, fick hostmaskin, bollades på boll, fick sjukgymnastik, träffa otaliga läkare, nålstick i fingret. När det blev sämre fick hon andningsstöd, andningsstopp, gick ner i saturation & blev blå. 

Men även då, in i det sista, strålade hon. Larmen gick, läkare sprang, hon blev blå. Några minuter senare tittade hon upp med de där klarblå ögonen och log med sina små kanintänder. 

Ibland undrar jag. Var hon verkligen en människa. Så som vi är med våra fel & brister. Klagan & sång. Jag vet inte, hon var något annat. 

Nu. När lillasyster är här så tänker jag tillbaka på den där engelska boken & plötsligt känner jag med varje illustration. Graviditeten var jobbig, jättejobbig. Förlossningen, den vill jag knappt tänka på. Anna-Lisa vägde 4,2. Alice 2,6. Anna-Lisa är högst på BVC-kurvan. Alice låg lägst. Anna-Lisa äter jämt, rapar och kräks. Bajsar ner sig själv & mig. Vägrar att sova utan att vagnen rullar. Somnar sent på kvällen efter mkt vaggande & pysslande. Jag hinner inte med något. Duscha. Nej. Byta kläder. Nja. Kamma håret. Knappast. Borsta tänderna. Oftast. Jag sjavar runt på promenader i håliga leggings gömd bakom solglasögon. Tröttheten. Den. Ja. Den har tagit över min kropp. Jag visste inte vad trött var förut. Men nu. I varje liten del sitter den & kan jag sno åt mig 30 minuter känns det som guldvinst. 

Anna-Lisa är så bestämd, viljestark. Stor. Stark. Tuff. Cool. 

Och ibland. Faktiskt oftare och oftare skrattar hon och jollrar nöjt. Men förstås. Bara på sina villkor. 

De – Alice & Anna-Lisa – är som natt och dag. Men jag tror att det är meningen. Alice har skänkt mig lillasyster – stark & kavat & bullrig – så att jag aldrig behöver vara orolig. Jag hinner inte. Är bara direkt i nuet, upptagen med att behaga den bestämda damen. Och ibland, när Anna-Lisa sätter i halsen. Och jag får panik. Minns. Så hostar hon, frustar till & fortsätter äta. Hon över-bevisar, tar ner mina murar & försvarsbarriärer. 

Hon gör mig hel. 

Älskade Alice. Älskade Anna-Lisa. Ni var meningen. På ert sätt. 

På bilden Alice 5,5 mån & Anna-Lisa 2,5 i min gamla body. Så olika på alla sätt men men perfekta pusselbitar. De bildar en perfekt helhet.