Ett sista farväl

Posted on April 24, 2017 by liel77

Jag sitter i mitt vardagsrum. I mitt och Anna-Lisas hem. I ett rum fyllt av leksaker. Anna-Lisas skål med flingor bredvid mig i soffan. Matrester mellan soffkuddarna. Anna-Lisa ligger tryggt och sover i sängen i rummet bredvid. Hon andas tryggt. Sover tryggt. I den säng som Alice en gång sov tryggt. Jag sitter i den soffa Alice en gång lekte tryggt. Med Onion och Coco. Tom. Vår dotter. Mitt hem. Mina saker. Min soffa. Min säng. Allt finns här fortfarande. Mitt nya liv med Anna-Lisa. Mina minnen av Alice. Jag har tänt ett ljus. Jag tänder aldrig ljus. Jag lyssnar på låten. Suites for Cello. Bach. Cello. Musiken som spelas gör ont. Mina fingrar vill inte riktigt skriva på tangentbordet. De är ovana. Jag hinner inte sörja. Hämta andan. Känna smärtan. Mitt sätt att sörja är att skriva. Så som jag gjorde, när Alice var hos oss. När jag var mitt i traumat. Mitt i kärleken. Men ju mer tiden går desto svårare är det att forma orden. Att orka gå tillbaka. Att kunna gå tillbaka. Att minnas. Detaljerna. Smärtan. Men i kväll är det tid. Att gå tillbaka. Att orka. Att känna. Att våga känna smärtan. Det surrealistiska. Det som har hänt. Det som hände idag för fyra år sedan. Den där strålande soliga dagen i april 2013. Jag vaknade, i samma lägenhet jag sitter i nu. Jag sov i samma sovrum. Vaknade. Ringde Lilla Erstagården. Så som jag gjorde varje morgon när jag inte var där. Jag minns inte riktigt. Jag kan inte riktigt minnas. Men jag minns att jag pratade med någon. Jag tror att det var Tom som sa att Alice var dålig, väldigt dålig. Jag tror inte riktigt att jag förstod, att det var sista gången jag vaknade som Alice levde. Jag minns att Linda körde mig. Jag minns inte i vilken bil. Jag minns bara att vi åkte i en morgonrusning, en dag mitt i veckan. Vi åkte fel i rondellen vid Statiol. Vi hamnade i köer. Vi satt fast. Trafiken stod stilla. Jag minns att jag satt bredvid Linda. Jag kunde inte andas. Jag tror att jag satt med huvudet i knät. Jag ville gå ut och skrika till alla stressade människor, som satt där bakom ratten i sina bilar. Skrika “snälla, låt oss komma förbi. Min dotter är sjuk. Min dotter är allvarligt sjuk. Min dotter kan inte längre andas på egen hand. Hon behöver syrgas. Jag måste få vara hos henne.”. Men orden satt fast. Så som trafiken. Sen till sist. Så kom vi fram till rondellen vid Fryshuset. Vi vände och körde mot Nacka. Mot lilla Erstagården. Mot min dotter. Mot Alice. Som låg blek på en säng. I en pyjamas. Ändå kunde jag aldrig förstå hur illa det var. Att det var sista gången jag körd emot Ersta. Sista gången för allt. Vi kom fram. Linda släppte av mig. Jag gick in. Tog av min skorna. Gick till vårt rum. Ändå lugn, hon hade ju klarat ett RS-virus. Hon hade klarat slemproppar. Hon klarade ju allt. Jag trodde att hon var sämre, men att det ändå skulle bli bra. Jag förstod inte. Jag öppnade dörren. Jag såg Alice, och någonsin inom mig förstod jag. Bara dygnet innan hade vi lekt. Hon strålade. Hennes ögon var fulla av liv. Hon var hos oss. Men den Alice jag mötte, den där strålande soliga vintervårdagen i april 2013, var inte längre Alice. Någonting i hennes ögon sa “jag är klar nu mamma” “jag orkar inte mer”. Ögonen var trötta. Blicken fortfarande klar, men bestämd. Liksom riktad utåt. Mot himlen. Mot solen. Minnen därefter är vaga. Jag minns att Tom och den ansvarige läkaren pratade, som om att de redan hade pratat och fattat ett beslut. De förklarade för mig att det var dags att släppa Alice. Att ta bort andningsstöd. Syrgas. Att låta henne vila. Jag minns inte mer. Jag minns bara att jag ropade “mamma”. Det var det enda ord jag kunde formulera. “Mamma”. Det var på morgonen den 24 april. Dagen gick. Jag vet egentligen inte om vi någonsin fattade ett beslut. Jag minns inget av det. Jag vet bara att helt plötsligt stod jag, Tom och Alice utanför Lilla Erstagården. I trädgården. Vi tittade på blommorna. Förgät mig ej. Som blommade. Vi höll Alice. Hon slöt ögonen i våra famnar. Hon orkade inte längre titta. Hon slöt ögonen och tittade upp mot himlen. Vi gick in till ett rum som Alice älskade. Satte på alla lampor. Sådana ljusslingor. Satte på musiken. Och sen höll vi henne. Vi var ensamma. Hon låg mellan oss i sängen. Andades fortfarande. Men svagt. Jag minns att jag tänkte “hur vet man att någon är död”. Jag fick panik. Rusade ut ur rummet. Fram till expeditionen. Jag ropade på sköterskorna, som fanns där för att hjälpa oss. Jag skrek “hur vet jag att hon är död”. Hur länge ska vi vänta. För så kändes det. Jag visste inte vad jag skulle känna. Hur det skulle kännas. Vad jag väntade på. Jag visste bara att snart skulle Alice dö. De ledde mig tillbaka i rummet. De lugnade mig. Sen minns jag inget. Jag minns faktiskt inget. Jag kan bara minnas musken. Suites for Cello. Bach. Det är det enda minne jag har. På natten, tidigt på morgonen den 25 april, så sa Tom “nu andas hon inte mer”. Hon låg där mellan oss. Och paniken, rädslan, fanns inte längre. Jag kände mig bara lugn. Hon fanns ju fortfarande där. Hon låg ju där mellan oss. Hon behövde inte kämpa längre. Hon behövde inte ha ont längre. Jag behövde inte vara rädd längre. Våra föräldrar kom. Min syster kom. Natten gick och morgonen kom. Vi bar in Alice till vårt rum. Mina vänner. Mina älskade vänner. Som jag älskar högre än något annat kom också. För att ta farväl. För att finnas där för mig. Men i stunden, när kampen var över, kunde jag bara känna frid. Frid. Hon var trygg.

Tiden som gick, året efteråt, känns lika vag. Jag minns att jag levde och att jag kände Alice i varje sekund, i varje andetag. Jag kunde blunda och jag hörde hennes fnitter. Jag kände henne inom mig. Jag kände mig lycklig, bedövat lycklig. Tacksam för att jag fått världens finaste dotter. Som lärt mig mer än någon annan i livet. Som lärt mig att leva igen. Alice, hon fick mig att komma tillbaka till livet. Plötsligt såg jag vad som var viktigt. Min familj. Mina föräldrar. Min syster. Min släkt. Mina vänner. Framförallt mina vänner, som jag försummat länge. Alice förde mig tillbaka. Utan henne vet jag inte var jag hade varit.

Sorg. Det är en konstig känsla. För den första tiden, när allt borde ha varit nattsvart, så var jag lugn. Lycklig. Trygg. Harmonisk. Alice fanns ju där, lika levande precis som förut.

Jag bestämde mig. Jag ville ge Alice ett syskon. Jag blev gravid. Jag var lugn. Jag födde Anna-Lisa. Jag var lugn. Men sen blev Anna-Lisa fem månader, och någonstans där brakade jag samman. För när Alice var fem månader, det var ju då vi fick reda på det. Att hon skulle dö. Att de tecken jag sett så länge som sjukvården avfärdat var sanna. Jag började leta samma tecken på Anna-Lisa. Kunde hon sitta? Skulle hon kunna gå? Eller kanske hade hon någon annan sjukdom? Jag var helt övertygad om att det var något, och så fort hon blev sjuk åkte jag till akuten och bad dem kolla ordentligt. Jag kunde inte vila i tanken på att hon faktiskt kanske kunde få leva. Jag vågade inte tro på att hon faktiskt skulle kunna vara frisk. Jag sökte som besatt efter sjukdomstecken. Jag trodde hon hade cancer. Eller hjärtfel.

Julen då Anna-Lisa var 11 månader bröt jag samman. Jag låg hemma hos min syster. Kunde inte andas. Kunde inte känna kroppen. Panikångest.

Jag har alltid varit stolt över hur jag har hanterat Alices sjukdom. Att jag har vågat känna. Jag har kämpat. Jag har sörjt. Jag har klarat det. Ensam. Utan partner.

Men där någonstans fattade jag att jag behövde hjälp. Och det fick jag. Jag fick medicin, som jag inte ville ta. För att jag ville klara mig ensam. Läkaren frågade mig, som jag gissar att de säger till alla “skulle du ha cancer, skulle du då säga nej till medicin”?. Nej. Givetvis inte. Hon, en fantastisk läkare, förklarade för mig hur det är att leva i sorg och i ett posttrauma. Hur min kropp kämpat länge. Hur mina seratoninlager var slut. Min kropp var slut. Jag hade svårt att andas. Tung bröstkorg. Panikångestattacker. Framförallt trodde jag inte att Anna-Lisa skulle få leva. Jag tittade på henne ständigt och viskade för mig själv “lämna mig inte”. Jag vågade nästan inte älska. Inte fullt ut. Hur ska jag kunna älska någon som kan lämna mig igen?

Men så förra våren började jag äta medicin. Sakta. Sakta. Sakta. Så började jag känna mig lugn. Samlad. Harmonisk. Inte lyckligare. Men jag kände mig, för första gången på länge, rotad. Rotad. Jag vågade lita på att Anna-Lisa är här för att stanna. Att hon är en liten krutunge. Jag vågade älska igen. Jag vågade bygga en familj. Jag. Och Anna-Lisa. Vi. Anna-Lisa med en syster i himlen. Jag med ett barn i himlen. Jag vågade känna att det var vi mot världen.

Idag bor vi i samma lägenhet. I Hammarby sjöstad. Anna-Lisa går på dagis. Hon är två år. Hon pratar (nästan mer än jag, bara det!). Hon är kul. Hon är arg. Hon finns vid min sida. Jämt. Jag tänker inte längre på det, men vi bara är en familj. Som har våra rutiner. Jag ser oss inte längre utifrån. Vi bara är. Och jag vågar låta oss vara.

Jag är inte längre rädd. Jag älskar. Jag lever. Jag jobbar. Jag handlar. Jag hämtar på dagis. Jag har kysst några killar. Jag har varit full. Jag har rökt några partycigg. Livet pågår. Och jag älskar det igen. Faktiskt.

Mina bekymmer börjar bli som de jag avundades förut. Vardagliga. Och precis så vill jag ha det. Vardag. Jag älskar vardagen. Jag älskar att köpa kläder till Anna-Lisa som blir slitna. Jag älskar att se hål på hennes jeans. Att hon tar hem en teckning från dagis. Eller att hon tappar ett juiceglas på golvet. Hon lämnar spår av liv efter sig. Liv. Liv. Liv.

Tack för att jag fick leva igen. Alice. Och Anna-Lisa. Utan er hade jag inte varit något. Kärlek.

Och med det säger jag också farväl till den här bloggen. Jag har länge tänkt att det är dags. Att avsluta även detta kapitel. Och denna regniga & blåsiga dag, samma dag som Alice lämnade oss, och flög vidare, till något nytt. Denna dag känns helt rätt. För att jag lever igen. För att jag vågar och vill ta steget mot något nytt. Tillsammans med Anna-Lisa i min hand och Alice i mitt hjärta.

Tack.

24 april 2013

24 april 2017

Nu väntar livet.

Anna-Lisa & Alice

Posted on April 14, 2015 by liel77

När Alice kom till oss den där soliga marsdagen 2012 så tänkte jag “Allt är så lätt”. Jag minns att jag fick en bok av min kollega Angus från England; Babytiming. En bebisbok från 70-talet, som numera är en raritet & säljs på antikvariat, som handlar om bebisar som man älskar mitt i kaoset av spyor, bajs, gråt, skrik, vakande nätter, otvättade hår, trötta föräldrar på sparlåga. Bebisarna illustreras som små monster. Jag bläddrade i boken och fattade inget, tänkte att “Gud så överdrivet, det är ju bara lätt, luftigt & enkelt”. Med Alice hade jag tid. Jag läste böcker när hon sov utan avbrott i timmar. Vid läggning skrattade hon, gnydde till & somnade in. I princip ovaggat. Hon vaknade i ett solsken. Strålar av leende. Hon åt rätt snabbt ett mål om natten. Hon var ingen bebis. Hon såg människor. Rätt in i ögonen. Hon strålade lugn. Hon var som en ängel på besök – och det är verkligen ingen efterhandskonstruktion. Hon var så. När hon blev sämre i sin sjukdom fick hon det tuffare att andas, hon svettades mer, fick hostmaskin, bollades på boll, fick sjukgymnastik, träffa otaliga läkare, nålstick i fingret. När det blev sämre fick hon andningsstöd, andningsstopp, gick ner i saturation & blev blå.

Men även då, in i det sista, strålade hon. Larmen gick, läkare sprang, hon blev blå. Några minuter senare tittade hon upp med de där klarblå ögonen och log med sina små kanintänder.

Ibland undrar jag. Var hon verkligen en människa. Så som vi är med våra fel & brister. Klagan & sång. Jag vet inte, hon var något annat.

Nu. När lillasyster är här så tänker jag tillbaka på den där engelska boken & plötsligt känner jag med varje illustration. Graviditeten var jobbig, jättejobbig. Förlossningen, den vill jag knappt tänka på. Anna-Lisa vägde 4,2. Alice 2,6. Anna-Lisa är högst på BVC-kurvan. Alice låg lägst. Anna-Lisa äter jämt, rapar och kräks. Bajsar ner sig själv & mig. Vägrar att sova utan att vagnen rullar. Somnar sent på kvällen efter mkt vaggande & pysslande. Jag hinner inte med något. Duscha. Nej. Byta kläder. Nja. Kamma håret. Knappast. Borsta tänderna. Oftast. Jag sjavar runt på promenader i håliga leggings gömd bakom solglasögon. Tröttheten. Den. Ja. Den har tagit över min kropp. Jag visste inte vad trött var förut. Men nu. I varje liten del sitter den & kan jag sno åt mig 30 minuter känns det som guldvinst.

Anna-Lisa är så bestämd, viljestark. Stor. Stark. Tuff. Cool.

Och ibland. Faktiskt oftare och oftare skrattar hon och jollrar nöjt. Men förstås. Bara på sina villkor.

De – Alice & Anna-Lisa – är som natt och dag. Men jag tror att det är meningen. Alice har skänkt mig lillasyster – stark & kavat & bullrig – så att jag aldrig behöver vara orolig. Jag hinner inte. Är bara direkt i nuet, upptagen med att behaga den bestämda damen. Och ibland, när Anna-Lisa sätter i halsen. Och jag får panik. Minns. Så hostar hon, frustar till & fortsätter äta. Hon över-bevisar, tar ner mina murar & försvarsbarriärer.

Hon gör mig hel.

Älskade Alice. Älskade Anna-Lisa. Ni var meningen. På ert sätt.

På bilden Alice 5,5 mån & Anna-Lisa 2,5 i min gamla body. Så olika på alla sätt men men perfekta pusselbitar. De bildar en perfekt helhet.

Alice i Neuroförbundets kampanj

Posted on April 1, 2015 by liel77

Alice! Någonstans högt ovanför oss sitter du. Kanske på en regnbåge av färger. Eller på en blommande äng. Även om du inte är här, med oss i detta rum här på det vi kallar jorden, är du med & skriver historia. Du ger SMA & ovanliga diagnoser ett ansikte. Du ser till att din mamma får mod, styrka & ork att fortsätta kampen att förbättra vården för barn som drabbas av SMA.

Alice & vår historia är med i Neuroförbundets nya kampanj; Neurogåvan.

Så här skriver generalsekreteraren om oss:

Den här insamlingen är till alla som har drabbats av Neuromuskulära sjukdomar. Bidra till forskningen – tack för din gåva!

En vårdag för tre år sedan födde Linda Elsert sitt första barn. Lilla Alice verkade frisk, men efter två månader blev det tydligt att hennes sväljreflex inte fungerade som den skulle. Alice hade också problem med att lyfta på huvudet och hon remitterades till en neurolog.

– De andra barnen sprattlade med armar och ben men det gjorde inte Alice på samma sätt.

Undersökningen visade att Alice hade SMA typ 1 – en ärftlig sjukdom. Både mamma Linda och hennes partner bar på anlaget.

– Först tänkte jag att en muskelsjukdom går det ju bra att leva med. Sedan förstod jag att barn som får SMA typ 1 vanligtvis bara lever något eller några år. Då rasade hela min värld samman.

Orden stockar sig och tårarna kommer när hon berättar.

– Att höra att min lilla dotter snart skulle dö… det går inte att förklara den känslan, säger Linda Elsert.

Ett kärleksfullt liv
Alice sväljreflexer blev allt sämre och när hon var drygt ett år gammal drabbades hon av ett RS-virus. Hon fick svårt att andas och till slut bedömde läkaren att hon inte skulle klara sig länge till. Alice fick somna in samma natt.

– Det låter lite konstigt, men jag kände mig bara lugn efter att Alice dött.

Naturligtvis är det en sorg som är jättestor och svår att leva med, men min lilla Alice fick ett kort och väldigt kärleksfullt liv.

Alice är inte den enda
Över en halv miljon personer i Sverige är drabbade av en neurologisk sjukdom eller skada. Mer forskning behövs för att kunna förebygga och ge rätt behandlingar.

Med dina och andras gåvor ger vi stöd till neurologisk patientnära forskning. Vi erbjuder också råd, stöd och aktiviteter till personer som är sjuka och deras närstående. Vi hoppas hitta svar på orsakerna till neurologiska sjukdomar och därmed förhindra och bota dem.

Vi är tacksamma för ditt stöd, ge gärna din gåva redan idag!

Marit Jenset

Generalsekreterare Neuroförbundet

Alice är också med i tidningen Reflex:

http://www.neuroforbundet.se/nyheter/linda-lindar-upp-livskunskap-om-diagnosensma1-/

Ibland är mina ögon trötta & andningen tung. Sorgen är tung att bära. Men det är då jag måste påminna mig om Alice & allt det goda hon gav – och ständigt ger – oss. Både då & nu. Denna kampanj är beviset på det.

Stöd kampanjen:http://www.neurogavan.se/insamlingar/alice-dog-ett-ar-gammal

Alice 3 år

Posted on March 25, 2015 by liel77

Idag är det en sån dag igen. Oro i hjärtat. Stormiga känslor. Tårar.

Idag fyller Alice 3 år. Den 25 mars 2012 förändrades våra liv för alltid. Klockan 11:48 – en solig vårvinterdag – föddes vår sol. Sunny Alice.

De senaste dagarna har jag sörjt. Det har gjort ont i hjärtat. Skavt. Andningen varit tung, såsom den alltid blir när stressen lägger sig på mina axlar. Trycker ner. Trycker ihop. Jag har exploderat inombords. Det känns så jävla orättvist. När jag ser mina vänner fira sina treåringar. Med glada ögon. Kalas. Ballonger. Tårta. Kompisar.

Och här sitter jag. I bilen på väg till Lingbo för att besöka min dotters grav.

Den kontrasten. Det oket. Är ibland tungt att bära. Fan. Det gör så förbannat ont.

Men. Jag tänker inte låta sorgen, den destruktiva svarta ta över. Känslorna kommer, de måste få finnas där. Vara en naturlig del. Men de får aldrig vinna över kärleken. Solen, glädjen. Det som Alice stod för. Det som Alice strålade. Det som Alice förmedlade. Det som Alice gav mig.

Ger mig. För alltid. Kärlek. Mod. Nuet.

Jag läser orden. Som jag aldrig får glömma.

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Idag följer vi den riktningen. Det är sol ute & vi tar med oss Anna-Lisa till Lingbo för att med gula rosor och kärlek i våra hjärtan säga grattis till Alice på hennes grav. I Lingbo. Där min själ kan vila och orosjärta få frid.

Alice, du gav oss Anna-Lisa. Du gav mig modet att våga realisera mina drömmar. Leva nu. Att inte låta livet vänta. Jag vågade, och bredvid mig här i bilen sitter din syster. Hon är så olik dig. Lika solig som du var, är hon envis och bestämd. Men ni båda, har gett mig den största kärleken.

Grattis på födelsedagen min älskade kanintand. Älskad, för alltid. Du finns här hos oss för alltid. Dina små händer, dina klara ögon, kinderna. Godheten. Den finns överallt. I träden som snart knoppas. I vårsolens starka ljus. I vinden.

Överallt.

Fyra bilder. Fyra liv. Du kom till oss. Vi firade din ettårsdag här på jorden, med dig & din krona. Din tvåårsdag sjöng vi in med tårta & släktfika. Och idag, den 25 mars 2015, är Anna-Lisa här. Din bästa födelsepresent. Hos henne kommer du alltid att leva vidare. Som förebild & storasyster.

Alice har blivit storasyster!

Posted on February 14, 2015 by liel77

Nu har det gått månader sedan jag skrev sist. Idag, den 14 februari, är det alla hjärtans dag. Och jag tänker att idag, ja, då måste jag våga tro på hoppet, på kärleken, om att allt ändå kan gå bra.

Det är en bra dag att börja på; att börja våga tro igen.

För ganska exakt två veckor sedan födde jag en liten flicka. En liten Anna-Lisa kikade ut 03:26 på Södra BB på Södersjukhuset. På samma ställe där Alice föddes för nästan tre år sedan. Det kändes bra, att vi var på samma ställe. Som att cirkeln slöts.

Alice, min älskade Alice, du har blivit storasyster. Jag har så svårt att formulera orden, jag som annars skriver utan att tänka, utan att krångla. Men nu står orden nästan stilla, för det är så många känslor som stormar i min kropp. Jag är så glad. Så förbannat glad. Jag känner mig harmonisk. Ja, jag känner mig lycklig. Lycka! Det var så länge sedan. Jag vet knappt hur jag är lycklig längre. Men de gånger jag tar upp lilla Anna-Lisa, lägger henne mot mitt bröst. När hon kvider till, så som små spädbarn gör, då kommer den där känslan. Kärleken. Det hoppar liksom till i bröstet. Det blir varmt. Jag sluter ögonen. Och så känns den. Lyckan. Hej. Lycka. Det var så länge sen.

Men samtidigt, mitt i allt, så väcks så många minnen till liv. Som är vackra, men som också gör så ont. Att ha en bebis, en liten Anna-Lisa, i mina armar igen, väcker allt till liv igen. Känslan av att hålla Alice för tre år sedan. Känslan av att världen blir ljusare, allt blir vackrare och när allt har en mening. Men på samma sätt som den känslan är underbar, är den så himla läskig.

Jag har liksom haft garden uppe så länge. När jag blev gravid i maj, väntade jag på missfall. I vecka 14 gjorde jag en moderkaksbiopsi för att testa mot SMA och jag nästan förutsatte negativa resultat. Men också det gick bra. Men ändå höll jag garden uppe. Hur skulle jag våga kunna tro att något kan gå bra igen? Sedan väntade jag på kromosontestsvaren. Jag höll mobiltelefonen krampaktigt i handen. Tittade på den ständigt och väntade på det där samtalet med dolt nr. Men inget hände. Det var inga kromosonfel. Sedan i vecka 18 fick jag blödningar. Det började som små bruna men eskalerade med röda klumpar, ilfärd med ambulans till Danderyd och jag minns att jag låg där på en brits och tänkte. Nu händer det igen. Jag förlorar mitt barn. Men ultraljudet visade hjärtljud & blödningen berodde på en lågt liggande moderkaka. Jag sjukskrevs och blev sängliggande i några veckor. Jag slutade blöda men vågade ändå inte tro på att det skulle bli bra. Jag fick kontakt med en kurator via specialistmödravården & vi pratade om detta. Mina försvarsmurar och knutna nävar. Hur jag inte vågade slappna av och tro på det liv jag bar inom mig. Jag minns att jag sa till henne “om hon föds”. Inte “när hon föds”. Ordet “när”, som borde vara det självklara, vågade jag inte ens uttala. För det kändes som om varje gång jag sänkte garden lite, så öppnades såret upp och jag gjorde mig så skyddslös. Jag minns att jag förklarade känslan till kuratorn. Om jag uttalar lyckan så kommer jag mista den. Som när man hade tenta på universitetet, lika bra att tro att det går dåligt, då blir man inte besviken. Eller när jag dejtade som ung, när jag inte vågade säga orden “jag är kär i dig”, för då trodde jag att kärleken försvann. Jag vågade inte skriva orden om rädslan här på bloggen. Jag ville inte ens uttala orden.

Precis den känslan hade jag under hela graviditeten. Jag vågade inte säga “jag är gravid och det här kommer att gå bra”. Jag vågade inte tro. Jag vågade inte hoppas. Jag vågade inte ens tänka “när” hon föds. Jag höll ihop. Jag var tyst. Jag kände sparkar. Men jag vågade ändå inte tro. På livet inom mig.

Men så föddes hon. Anna-Lisa. Och allt var precis annorlunda än med Alice. Förlossningen med Alice var enkel och ganska “smärtfri”. Hon var ute på några krystvärkar och vägde 2600. Anna-Lisa fastnade, fick dras ut med sugklocka och jag trodde för några ögonblick att jag skulle kollapsa av smärta. Men trots långdragen förlossning, utebliven epiudral och sugklocka så mådde Anna-Lisa hela tiden bra i magen. Hjärtljuden var bra och hon verkade inte nämnvärt påverkad av den långa förlossningen.

Jag tror också att det sammanfattar hela hennes person. Och det känns så fantastiskt bra att VÅGA känna och skriva detta. Jag TROR så benhårt på henne. Hon var stor när hon föddes. 4220. Hon var lång. 51 cm. Hon skriker högt. Hon suger konstant på mina bröst. Äter hela tiden. Sätter i halsen, och jag med mina Alice-reflexer fick panik eftersom Alice inte kunde hosta, men Anna-Lisa hostade upp allt ut genom näsan och med mjölk i hela ansikten gapade hon mot bröstet och fortsatte suga. Som om inget har hänt. Hon var bara arg för att hon missat några sekunders mjölk. Hon bajsar och kissar konstant. Genom handdukar och kläder. Hon har långt mörkt hår och butter min. Hon vill inte sova på nätterna utan vill vara vaken. Hon är lite tvärtom. På sitt eget sätt. Det känns som om hela hennes person är bestämd. Tuff. Och lite sur. På ett bra sätt. På det sättet det ska vara.

Och det är det som känns så bra. Som om att det är meningen att vara så. Visst jag är trött. Men jag tror att det hade varit svårt om hon hade varit lik Alice. Alice. Älskade lilla Alice. När hon föddes var hon liten. 2600 och 44 lång. Hon var klar, skärpt och den godaste och gladaste lilla person jag träffat. Hon grät nästan aldrig. Fnittrade sig till söms. Vaknade i ett solskensleende. Hon kunde inte amma, hon hade svårt att äta, hon fick förstoppningar och ibland blöder mitt hjärta av allt hon tvingades gå igenom. Men jag vet, och detta är jag helt säker på, att Alice aldrig led. Jag som mamma gjorde det stundtals, för det gjorde så ont att hon inte fick göra det alla andra barn gör. Lära sig att krypa. Lära sig att äta. Att hon fick mat genom magen. Eller tvingades andas via en maskin. Men jag vet också, att Alice alltid var lycklig, och att den sorgen satt hos mig. Hon var som en sol, ett vackert skimmer som lös över oss. Som spred sig bland våra vänner och familj. Hon var så godhjärtad. Som en ängel sänt från himlen. Vackraste Alice, jag är så glad att du nu har blivit storasyster. Nu kommer du alltid att leva vidare, och jag hoppas att du skrattar med dina små kanintänder i himlen när din mamma blir nerbajsad av din lätt bestämda lillasyster. Och jag hoppas att du ger mig styrka de tillfällen jag vacklar, och blir rädd för att även Anna-Lisa ska lämna mig. Men jag vet ju också, att det var du Alice som gav mig modet att gå vidare i livet. Att inte låta livet vänta, att leva här & nu. I nuet, som är den enda sanning som existerar. Och hade det inte varit för dig Alice, så hade aldrig Anna-Lisa varit här hos oss. Du har skänkt mig lycka igen. Jag önskar bara att du kunde vara här hos oss ibland, saknaden är så stor. Så tom. Så oändlig. Men jag vet ju också att allt har en mening, och meningen är att det ska vara så här.

Alice som ängla-storasyster. Anna-Lisa som bestämd lillasyster.

Och mamma Linda med två barn. Två döttrar.

Alice Vanja Jayne Beesley och Anna-Lisa Alice Josefin Elsert. Två kärlekar. Större än allt annat.

Grattis Alice & välkommen Anna-Lisa.

Nu är det dags för mig att börja våga igen. Våga tro. Våga hoppas. Våga känna. Sänka garden. Öppna upp handflatorna. Våga öppna mig för kärleken.

Glad alla hjärtans dag alla mina vackraste vänner, familj & släkt!

Och! Grattis älskade Selma på din 6-årsdag! Jag önskar att vi hade kunnat vara med, men vi väntar in våren och väntar ut RS-virus innan vi ses. Förra året den 14 februari skrev jag detta, om sorgen och om Selmas kärlek till Alice. Tänk vad allt kan förändras! Bara man vill och vågar.

Hej, jag heter Anna-Lisa!

Alice på alla hjärtans dag för två år sedan. 14/2 2013.

Berättelsen om Alice

Posted on September 30, 2014 by liel77

Vi i Nätverket för spinal muskelatrofi (NSMA) har börjat lägga ut berättelser om barn med SMA. En viktig del av vårt jobb är ju att lyfta fram människorna och vardagen med SMA; det roliga, det vackra, det jobbiga. Topparna, dalarna, vardagen. Glädjen. Sorgen. Hand i hand.

Vi har många berättelser om barn med SMA typ 1. Om Freja, Olle, Paulina, Ingrid, Ebbot – Alices vänner i himlen. Våra barn, våra änglar, vår glädje och vår sorg. Men här finns också berättelser om Della och Oskar, med starkare typ av SMA, som lever och mår bra, och som fungerade som mitt hopp och mina ledstjärnor när Alice var här hos oss. De var mitt hopp om att Alice också kunde få vara med lite längre.

Jag vill så klart berätta om Alice även här. Men som det är med sorgen – man måste orka ta itu med den. Orka känna, orka minnas, orka se; minnena om kärlek, men också om sjukdomen som tog Alice ifrån oss. Det är inte alltid jag orkar ta fram sorgen, den tar energi, men när väl tårarna har fallit, ger den tillbaka energi. Släpp ut och öppna upp.

Men idag så orkade jag, känna igen. Här är en berättelse om Alice, som vi alla har läst om på bloggen när Alice fanns här och när Alice lämnade oss och om tiden efteråt.

Kom ihåg älskade Alice och våga prata om henne. Var inte rädd för att prata med mig om Alice, för jag lovar, hon finns i mina tankar hela tiden. Jag vill prata om henne, minnas henne, jämt. Hur ont det än kan göra ibland.

Läs berättelsen om Alice på vår hemsida.

När du har gjort det, hjälp oss gärna, genom att köpa en vara i vår webbshop eller genom att starta en egen insamling eller donera en summa. Du kommer att förstå, när du läst texten, varför vi behöver bygga upp framtidens vård av SMA.

Älskade lilla kanintand Alice, här är ett bildspel av dig. Jag älskar dig och saknar dig.

Jag syr för Alice & Anna-Lisa, här en kudde i lapptecknik, 300 kr!

Posted on September 6, 2014 by liel77

Jag har börjat sy, i den takt jag orkar, till Nätverket för SMA:s webbshop. Samtidigt som jag vill ge så väldigt gärna, så inser jag att jag också måste ta hand om mig själv. Graviditeten tar på mina krafter, ligamenten drar och jag behöver mycket vila. Sen är det ju också så att jag måste lägga undan en massa pengar – framtiden som ensamstående mamma kommer bli tuff – rent ekonomiskt.

Så jag tänker så här; jag syr för Alice och för Anna-Lisa. Jag syr och säljer, hälften av vinsten går till Nätverket för spinal muskelatrofi (NSMA) – jag vill förändra vården av SMA, jag kräver att den ska bli bättre och det här är mitt sätt att hjälpa.

Men jag behöver också spara ihop pengar till en barnvagn och en bilbarnstol. Pengar jag inte har idag, och saker som Anna-Lisa och jag behöver. Så vinsten går till båda mina barn, en i himlen och en i magen. Mina små A:n, storysyster Alice och lillasyster Anna-Lisa.

Allt som jag syr finns i nätverkets webbshop, hjälp oss gärna i vår kamp att förändra vården för människor som lever med SMA i Sverige. Din hjälp behövs.

Här nedan ser ni en kudde (storlek 50×50) sydd i triangelteknik. 125 kr till Alice & NSMA, 125 kr till Anna-Lisa & barnvagn och 50 kr i material och porto = 300 kr. Och det bästa av allt, sydd med kärlek (och ligamentsvärkar, så det går långsamt!).

Kudden finns att köpa här: http://smanatverketsverige.tictail.com/product/kuddfodral, eller genom att mejla mig direkt här på bloggen.

Lapptäcke (Kerstin, jag stryker!)

Lapptäcks-kudde i fint sällskap

Lapptäckskudde i mormors gamla fåtölj

Blicken som håller mig vid liv, och den första promenaden ute i snön. Alice var så fascinerad av allt det vita.

Vår första företagsdonation!

Posted on August 20, 2014 by liel77

Jag tillsammans med några andra föräldrar med barn med SMA har startat Nätverket för spinal muskelatrofi (NSMA). Tanken fanns redan när Alice var hos oss, behovet av kunskap, information och att dela erfarenheter med andra som levde i liknande situationer var stort, oändligt. Jag minns att jag var avundsjuk, på riktigt, på de barn med cancer. Där fanns ju redan barncancerfonden och stöttade. Det fanns nätverk, det fanns information, det fanns stöd. För oss fanns inget. Trots att vi bor i Stockholm med tillgång till Sveriges främsta universitetssjukhus glömde de bort att ge Alice ett RS-profylax den där sista hösten hon var hos oss. Vi föräldrar, var ju tvungna att själva driva vården av Alice. Tjata oss till sväljröntgen. Fråga om sjukgymnastik som underlättar andning. Läsa på internationella sajter. Och ständigt få vaga svar. De visste inte riktigt. Och trots att vi var proaktiva så missade vi att Alice, precis när hon fick influensavaccinet, också skulle få ett RS-profylax. Det kanske hade räddat henne när hon i mars drabbades av den RS-infektion som tog hennes liv. Jag minns fortfarande mötet kristallklart när vi sitter på KS, barnakuten. En sjuksyrra har frågat oss varför Alice inte fick profylaxet, vi tittade oförstående på henne. Ilskan, när det gick upp för oss, att det hade glömts bort är obeskrivlig. Mest på oss själva för att vi hade missat det i en av våra hundratals sökningar om SMA.

Men varför hade inte våra behandlade läkare informerat oss? Det glömdes bort, så enkelt var svaret. Det glömde det. Varför? Hur kan man glömma att ge ett väldigt sjukt barn alla möjligheter till ett så långt och rikt liv som möjligt?

Svaret? Jo, det finns inga behandlingsrekommendationer för SMA i Sverige. Den kunskap som finns ligger hos patienten eller föräldrarna, som ständigt måste ligga på och utbilda vården.

Mitt uppdrag, nu när inte Alice finns längre, är att ge tillbaka all den styrka och mod hon gav mig. Det är min tur att ge tillbaka. Jag ska se till att vi i Sverige får ett vårdprogram med behandlingsrekommendationer. Jag ske ge alla framtida Alicar, och alla de barn och vuxna som lever med SMA i Sverige nu, en bättre chans än vad Alice fick.

Vi har nu drivit nätverket i drygt ett år. I styrelsen sitter en av Sveriges främsta forskare inom SMA. Vi har också med oss en tjej som har SMA typ 2. Men vi saknar fortfarande det som kan göra att vi når våra mål: pengar. Vi kan endast finansiera forskning som kan ligga till grund för ett vårdprogram med hjälp av pengar. Mer pengar än vad vi har idag.

Vi har nu fått vår första stora företagsdonation, och jag är så innerligt stolt att berätta detta. Det är kvittot på att det jobb vi gör kan bära i frukt, att det finns folk som tror på oss, och vill hjälpa oss.

Företaget, AddGender har tillsammans med en tjej, också med en ovanlig sjukdom, skrivit en barnbok. Den handlar om möjligheterna att leva ett bra liv, trots att man har en sjukdom. Vinsten av boken har de nu donerat till oss. Jag är så förbaskad jäkla stolt och tror att Alice applåderar i himlen. Läs deras pressmeddelande på NSMA:s hemsida.

Och ni där ute, som läser bloggen, hjälp oss gärna i vårt arbete. Donera en liten summa, starta en insamling, spring ett lopp, ha en auktion. Eller köp en vara i vår nya webbshop! Pengarna går till något oerhört viktigt, något som inte finns i Sverige idag, och som gör att människor som lever med SMA får möjlighet att trots sin sjukdom få rätt vård – oavsett landsting.

Läs mer:

Alice, du ska bli storasyster!

Posted on August 5, 2014 by liel77

Igår var den den 4 augusti. Precis två månader sedan jag skrev på bloggen. Det har funnits en anledning till min tystnad. Jag har velat skriva. Tänkt i skrift. Formulerat ord. Men ändå, inte riktigt haft modet eller orken att berätta. Det jag nu ska berätta.

Jag börjar med att berätta för den viktigaste, Alice. Som förstås redan vet, men som nu får det skriftligt:

Alice, min älskade lilla kanintand, om allt går bra så kommer du att bli storasyster till en liten flicka den 3 februari. Det är nämligen redan bestämt att hon ska heta Anna-Lisa efter min farmor och min morfars mamma – och förstås – Alice i andra namn.

Anna-Lisa Alice Elsert. Alices lillasyster. Och det lilla barn som nu växer i min mage.

Det har varit en lång resa. När vi fick reda på att Alice var sjuk, visste jag direkt, att jag vill ge Alice ett syskon. Det fanns aldrig någon tvekan, det var bara så. Ibland så känns det självklara bara så rätt. När jag och Tom separerade så bestämde jag mig för att ge Alice ett syskon – men på egen hand. Att träffa en ny partner, en ny livskamrat, kommer ta tid för mig. Någonstans på vägen tappade jag bort tron och hoppet om en familj. Sådär som jag drömde om en familj förut. Så som jag, Tom och Alice var. Nästa gång jag träffar en man, kommer det vara så viktigt för mig att han lär känna hela mig. Den glada spralliga Linda. Den starka Linda. Men också den svaga Linda, hon som har gått igenom en stor sorg. Hon som inom loppet av ett år förlorade sitt barn, sin partner och sitt hem. Hon som inte bara förlorade allt det trygga, utan även en liten del av hoppet på att lyckan faktiskt kan finnas. Att det kan gå bra i livet. Det måste få ta tid och det måste vara genuint. Jag vill inte storma in i en ny relation, bara för att jag vill ha barn, ett syskon till Alice. Jag vill träffa en man som jag har tid att lära känna. Att låta kärleken växa långsamt. Att bygga upp hoppet med. Att bygga upp tillit till. Jag vågar nog – inte riktigt nu – skaffa barn och familj med en man som jag inte känner utan och innan. Så jag tänkte, jag gör tvärtom.

Jag är 36 år, snart 37, och jag kan liksom inte vänta. Alice lärde ju mig; livet är för kort för att vänta på. Att leva nu. Att våga. Eftersom jag är en frisk bärare av en genetisk sjukdom skulle jag egentligen behöva göra en metod som heter PGD. Det skulle innebära att man tar ägg från mig, spermier från en donator och gör en befruktning. Och testar mot SMA redan innan fostret sätts in i mig.

Men, som det är i dagens Sverige så har jag inte rätt till ett friskt barn i Sverige. För att få göra den metoden krävs det att man är ett par och är gifta. Det känns rätt diskriminerande. Och bara det i tanken, en liten kamp att vinna. Varför ska inte jag kunna få ett friskt barn, bara för att jag inte har ynnesten att ha en man som jag älskar vid min sida?

Jag valde därför att åka till Danmark, där lagstiftningen är annorlunda och där det är möjligt för ensamstående kvinnor att få barn. Jag har gjort en insemination från en öppen donator (inte för mig, men för Anna-Lisa om hon vill veta i framtiden). Jag åkte dit den 16 maj och blev gravid. Som det är, när cirklar sluts, blev jag gravid precis den tid då Alice begravdes förra året. Den 17 maj 2013 begravdes Alice och den 17 maj 2014 blev jag gravid. Det måste finnas någon mening med det, ändå. Graviditetstestet gjordes – precis som med Alice – på toaletten uppe i sommarstugan. Jag fick reda på att jag var gravid lördagen den 31 maj. Mamma och Jenny hade förstås anat, tröttheten var ju inte riktigt normal. Sedan dess har en sommar gått.

När jag var gravid med Alice var jag trött och hungrig. Denna gång har jag haft alla symptom på en och samma gång. Jag har sovit, timmar om dagen, inte haft någon riktigt ork. När jag varit vaken har hungern rivit i mig som aldrig förr. Har jag inte fått mat, efter exakt 2,5 timmar efter förra matintaget, har jag fått yrsel och kräkreflexer. Jag har alltså behövt äta – konstant – varannan timme. När maten intas darrar jag på handen, ivrigt för att så snabbt som möjligt kunna förse min kropp med energi. Ovanpå detta har jag fått foglossning, så att jag har vankat istället för att ha gått. Och just det, jag är nu i vecka 14 men det ser ut som jag är i vecka 20. Jag är väl inte direkt så smäcker.

Men 1 av 40 människor är friska bärare av SMA. Detta gör att donatorn i Danmark också kunde ha haft SMA. Jag har inte vetat, inte vågat hoppas och inte velat tänka på testet som jag precis har gjort. Moderkaksbiopsi, för att utesluta SMA.

Jag var nere i Stockholm för en vecka sedan. Min moster Lena följde med mig till Sös där vi först gjorde ett ultraljud. Där låg hon, lilla Anna-Lisa, hon sparkade med benen och viftade med armarna. Det var jobbigt att se, för jag visste ju inte om jag skulle behöva avsluta graviditeten. Sedan satte de en nål genom min mage och tog upp en del av min moderkaka. Jag åkte upp till Lingbo igen, oroade mig för missfallsrisken. Sjukhuset ringde redan på torsdag, de hade glömt att ta blodprov. Linda följde med mig tur och retur till Stockholm för att lämna blodprov. En nervös färd, mot något jag inte visste slutet på.

Sedan dess har jag haft huvudvärk. Försökt att tänka bort tankarna. Försökt att bara vara. Men det är svårt att vänta. Särskilt eftersom vår väntan med Alice, när vi väntade resultatet på hennes SMA-test, gjorde att vi förlorade allt.

Igår var vi inne i Gävle. På Akademibokhandeln. Jag köpte Richard Fords bok “Sportjournalisten”, och så ringer telefonen. Dolt nummer. Jag slänger den obetalda boken på Linda, rusar ut, skakar, sätter mig på en stol. Läkaren säger. Lugnt och metodiskt.

Ditt barn har inte SMA.

Jag känner, för första gången, på länge. Lycka. Linda gråter på bokhandeln. Jag ringer mamma, syrran, mina mostrar och kusiner. Ringer Anna Norling, som också ska vara med på födseln har vi bestämt. Alla, som oroat sig, gråter av lycka. Jag med. Lycka. Det var så länge sedan.

Men förstås. Än så länge är det tidigt, och som det är med mig nu är jag rädd för att våga hoppas för mycket. Ultraljud ska göras och jag behöver nog för första gången på länge psykologstöd. Hur gör jag för att våga glädjas fullt ut? Hur gör jag när jag blir rädd att förlora allt jag har igen? Hur kommer jag reagera på en ny liten tjej? Kan jag använda Alices kläder igen? Alla tankar som rusar inom mig. Lycka, men också rädsla.

Men jag vet ju att man måste våga hoppa för att vinna. Så nu har jag tagit det läskigaste hoppet någonsin. Och vågar ändå, mitt i allt, känna lite glädje.

Alicen, du kommer vara världens bästa storasyster. Och älskad och saknad för alltid. Lilla Anna-Lisa verkar vara en krigare i min mage. Igår när jag satt och sydde kände jag (i vecka 14, är det möjligt) ivriga hårda sparkar i magen. Dunk dunk dunk. Jag tror att hon kommer ärva min farmor Anna-Lisas temperament. Hon var rivig och stark och envis – och efter denna sommar verkar lilla Anna-Lisa vara precis så. Hon har definitivt gjort sig hörd!

Nu vågar jag packa ihop mina väskor för att åka hem till Stockholm igen för att återigen bereda väg för ett nytt liv som växer inom mig. Det känns väldigt vackert. Och läskigt. Att våga lära mig att känna hopp om glädje igen, det ÄR ett stort och läskigt steg.

Alice, nöjd blivande storasyster!

En “ganska” rund Linda i veckan 14 (post 3 månaders matfrossa)

Och lilla Anna-Lisa, här i vecka 8!

It is time to move from grief to growth

Posted on June 4, 2014 by liel77

Det var länge sen jag skrev. Mer än en månad sen. Jag funderar lite på varför. Jag har behov av att skriva, det har jag alltid, men skrivandet är ju alltid en form av bearbetning, och när jag inte har ork att bearbeta så kan jag inte skriva. Ungefär så. Våren har varit fin, men tung. Årsdagarna – Alices födelsedag, Alices dödsdag och Alices begravning – har avlöst varandra. Jag har kämpat, gått på. Men som det är när man kämpar, så orkar man bara det. Hålla huvudet över ytan. Allt annat, orkar man inte med. Jag orkar inte umgås. Jag orkar inte gå på middagar. Jag orkar bara göra det jag måste. Sova. Gå upp. Gå och jobba. Ta mig hem. Umgås med de få vänner jag orkar vara med, som känner mig och som jag vet att jag bara kan vara tyst med. Där jag inte behöver anstränga mig. Där jag bara kan vila. Andas och återhämta mig. Jag vet att jag försummar så många, vilket kliar och gör lite ont. För det är så mycket jag vill göra, det är så många vänner jag vill träffa, det är så många som jag älskar som vänner. Men min ork finns inte. Jag vill, men orkar inte. Jag måste bara få vila. Mina energidepåer är ständigt låga. Jag vill bara kunna göra allt det där jag vill igen. Jag vill bara kunna orka. Men jag vet också, att allt måste få ha sin tid. Sorgen har tärt hårt och alla dagar som går, där jag ständigt på något sätt kämpar med något nytt, tar energi. Häromdagen gick jag förbi kiosken på jobbet. Min favvo-Sybilla-kiosk, där jag under graviditeten köpte hamburgare. De som jobbar där är lite av mina polare. Jag gillar att slänga käft med dom. De gillar mig och jag gillar dem. Sen jag kom tillbaka till jobbet har jag hållit mig undan, inte orkat gå dit, för att möta deras frågor hur jag mår. De vet ju inte vad som har hänt, och hur ska jag orka förklara? En dag möter jag mannen som jobbar där av en slump. Han går ut på baksidan och tar en cigg, och jag går förbi. Han ropar till “Linda, är du tillbaka”? Jag få direkt en klump i magen. Han fortsätter “Linda, är du mamma nu”?. Vad ska jag säga? Till en okänd man i en Sybilla-kiosk, som jag känner, men ändå inte. Jag går fram till honom, och måste göra det jag gör dagligen, kämpa lite till. Orka och våga berätta. Jag berättar, försöker hålla tårarna borta. “Ja, jag är mamma, men min dotter Alice blev sjuk. Hon finns inte längre”. Orden, minnena. Allt gör så jävla ont. Jag vill ju att allt ska vara annorlunda och jag undrar när tårarna ska sluta göra så ont? Jag saknar Alice så ofta, alltid, hela tiden. Och ibland hatar jag att tiden går. Ju längre tid som går, desto mindre finns Alice här hos oss. Jag vet att det inte är så, men ibland, i de där svåra stunderna, känns det så.

Efter den tunga våren, mars och april, så har jag flyttat. Flyttat in i ett eget hem. Mitt hem. Alices hem. Flytten, det nya hemmet, är bra. Jag vet det. It is time to move from grief to growth. Jag vet att det är dags att jag börjar växa igen. Sorgen kommer alltid finnas hos mig, men jag vet att det är dags att skapa nya minnen. Som är mina. Jag tror att hemmet är där jag måste börja. För att skapa en grund att växa på. En trygghet. En oas. Ett ställe att återhämta mig på. Där jag kan landa, hämta ny energi. Men flytten är ändå en kris i sig. Att packa upp alla lådor, fyllda med minnen av en svunnen tid. Från Tom, Alice, Onion och Coco. Min familj, som inte längre finns. Varenda litet ting. Glas, tillbringare, kudde, ljusstake, är minnen från oss. Jag vet att det är rätt väg framåt, men att gå på den gör ont.

Det svåraste var att packa upp Alices lådor. Alla hennes kläder. Leksaker. Nappflaskor. Jag vet inte. Jag tog bara upp allt i kartongerna. Sorterade i storleksordning. La kläderna i boxar på garderoberna. Jag kan inte med tanken på att de ska ligga i ett förråd. Så tills vidare får de vara kvar med mig i lägenheten.

Men jag har gjort det. Alla 53 lådor är nu uppackade. Sorterade på nya hyllor, i nya fack. I ett nytt hem, i ett nytt liv. Jag vet att de här sista månaderna, har fått mig att växa. Jag vet att jag har varit tvungen att gå igenom detta. Att det värsta är gjort. Att det från och med nu bara kan bli lite lättare. Jag har gått igenom de första årsdagarna. Jag har flyttat och skapat ett eget hem. Det är klart.

Det är tur att jag har semester snart. Så jag har tid för återhämtning och vila. Så att jag efter sommaren kommer att orka lite mer igen.